lördag 30 juni 2018

Atlanten Dygn 4-12

När man seglar så här långt så infinner sig en dygnsrutin precis som när man är hemma. Lite annorlunda är det ju så klart då väder och vind kan snabbt ändra på den rutinen men om man tänker sig ett normal läge där det mesta rullar på så blir måltiderna samt vaktpassen basen i det dagliga schemat. Vaktpassen handlar om att styra båten på önskad kurs samt trimma segel för maximal fart och så klart hålla uppsikt om vad som händer på däck såväl som på havet runt omkring båten. Skifte av försegel gjordes oftast i samband med vaktlagsbyte för att nyttja att så många var uppe samtidigt utan att behöva väcka ett vaktlag. Vi justerade alltid segel inför mörkrets inbrott så man minimerar detta behov på natten.

Måltiderna var som sagt ingen direkt utpekad på att ta hand om men på den här seglingen var det några stycken som verkligen tog kommandot avseende tillagning av mat. Det baseras på fri vilja att delta och det fungerade utmärkt. Före egen del är jag inte jättehemma i köket så jag försökte mer pitcha in gällande att ta hand om disken efteråt som också är en del av måltiden och måste hanteras på en båt. De som lagade maten gjorde ett utmärkt jobb och de dagar de var less på det så hoppade någon annan in. Allt flöt på utan minsta pekpinne. Något vi hade svårt att fatta när vi pratade om det i i Guadelopue.
   
Vi låg ju på varma breddgrader så det blir mycket mycket solande, i alla fall för mig som gillar att sola dock var jag lite mer nogrann nu med hur länge jag låg i solen eftersom jag inte ville bränna mig igen. Det är skönt att ligga på en segelsäck och njuta. En dag kände jag en konstig lukt och lyfte på säcken och fann en mosad flygfisk därunder. Någon som trampat på utan att märka. Vi tvättade rent. När man är vaktfri kan man passa på att bara sitta och njuta i sittbrunnen eller med fötterna hängandes utanför fribordet och bara stirra på det oändliga havet. På dagtid i sittbrunnen kördes det mycket olika typer av quizs, samt så var det snack om det mesta såväl globalt som lokalt.

För egen del älskar jag ju att segla på natten och med vaktupplägget blir det ju minst 3h varje natt som vi kör i mörker. Det mörknar ju redan vid 20 tiden på dessa latituder så det blev flertalet härliga nattpass tillsammans med vintergatans oändligt många stjärnor. Vintergatan är ju en fantastisk syn då man kan se den utan störande ljus från annat håll. Bakom båten ser man en tydligt Marled som lyser upp i vattnet. Då och då kom även månen fram och lyste upp havet åt oss.

Det var ett par nätter dock som bjöd på liter mer action än andra i form av bymoln sk. Squalls som kommer och går.  De flesta var som en var som en vanlig regnby men särskilt en utmärkte sig där man kunde se hur himlen var blå-svart framför oss och sekunden senare så brakde det loss med vind på 15m/s i kombination med skyfall som lämnade absolut inget som helst torrt. Det gick över på några minuter men resten av den natten spanade vi aktivt på himlen för att vara redo men resten av passet avlöpte relativt lugnt vädermässigt. 


Vi hade jättebra vindar med ostlig passadvind som låg konstant mellan 7-12m/s ifrån latitud 16 grader norr om ekvatorn upp till 35 grader. Vi hade som högst en snitthastighet på 8,3 knop vilket är mycket snabbt om man tittar på sammanhanget. Det är 199,2 NM per dygn. Jämfört med beräknad fart på 7,0 knop i snitt som ger 168 NM per dygn. Just för att vi seglade så bra så var så klart avverkad distans samt snittfart ett dagligt ämne att dryfta.

 Säkerhet är viktigt och i synnerhet här ute. På dagtid var det fritt om man ville köra utan flytväst/livlina. På natten var det stående order att ha båda och. För egen del körde jag på som hemma med flytväst på alltid men efterhand så blev man rätt van och så blev det så himla varmt dagtid med flytväst så jag skippade till sluit den på dagen men på natten följde vi så klart order. Ingen vill trilla i ute på Atlanten kan jag lova. 

Shit vad vatten det finns på Atlanten säger jag bara. Vatten , vatten, vatten och åter vatten. Vi människor är små i förhållande till jordens mäktiga yta. När vi når Azorerna så har vi seglat 2400 NM. Normalt sett brukar man mellanlanda på Bermuda just pga. längden men vi svängde ju höger vid Bermuda.  Den 3 maj kom första vindvridet. Första slaget alltså, kom efter 7 dygn på vårt vaktpass en tidig morgon runt 0430.Då gick vi över till babords halsar.

I övrigt har det bakats bullar ombord och som kavel användes en kafffetermos. Vi har seglat Code1 på 195 kvm. Vadslagning om när vi ankommer hamn pågår, vinnaren bjuder på ett glas har vi sagt. Många bra uppslag om maträtter har jag fått till våra egna seglingar hemma med båten. Vi brukar ju landa i en restaurang som bekant

Djurlivet har varit lite magert gentemot förväntan. Vi har sett Delfiner och de kommer i omgångar till båten och simmar med oss i fören så de har filmats en hel del. Olika valar har skådats men jag har lyckats missa de flesta och de är mycket svåra att få på film. En dag mitt ute i totalt ingenstans så kommer det en liten sköldpadda simmandes under ytan. Portugisiska Örlogsmän var det gott om väst Azorerna. 

Söndag den 6 maj och nu märks det att vi är mer norrut på 40 breddgraden med kallare vindar och morgnar. På nätterna visste man inte riktigt hur man skulle klä sig och vi ville inte dra på oss fullt sjöställ innan Azorerna, mest för den mentala delen att vi har fortfarande den "värsta" delen kvar efter Azorerna så man får inte frysa redan nu typ. I övrigt börjar man bli lite sliten efter 11 dygn men allt flyter på bra. Då och då kommer det vågor som landar in vatten i sittbrunn. Det kom en som gav ca 500 l och en ventil var öppen, vattnet gick rakt in i denna och där låg en och vilade......!!! :-(

Vi hade en del slag och gippande dygnen innan Azorerna för att passa vindarna som nu skiftade mer.  Avseende båthantering så är det rätt coolt att stå och styra en 24 tons segelbåt i 9 knop mitt i natten och pga mörkret så är det bara displayen som gäller att styra på antingen på kurs eller vindvinkel  Det finns inga referenspunkter alls annat än stjärnor på himlen men moln stör ut dessa som oftast. Så mer eller mindre kolsvart. I övrigt mycket bra coachning av Kapten Bengt på båthanteringen. Vi väckte honom kl 0400 en natt när det var rätt svår slör med byig vind och kolmörkt. Han stod med oss till det var ljust, gav tips och råd och oftast med ett skratt. Stor respekt för hans kunskap får jag säga.

Rutinen infinner sig som sagt och livet går på även ute på Atlanten i en båt med 14 personer. Den vanligaste frågan jag fått efter är om det inte blir drygt? Mitt svar är nej. Vaktschemat gör att det hinner inte bli drygt för du jobbar var 6:e timme och på så sätt rullar livet på. Om resan har lärt mig något so far så är det ordet nu som gäller. Inte sen, kanske, imorgon utan nu! Vi måste leva nu! Nu är vi friska och kan leva! Jag vet att det låter enkelt när man kämpar mot vardagen men so far är detta den största påtagliga insikten. Kanske just för att man sitter på ett hav och allt som görs är nu just här. Jag är inte riktigt färdig med tankarna här ...om detta i detta just nu ....

Mitt vaktlag på kurs mot Azorerna; Hampus "Danske Rasmus" vid storskotet, Marcus "Bingoberra" styr, Andreas "Leif Loket" på däck.

Atlanten 3:e Dygnet

Livet rullar på, även ute på Atlanten. 3:e dygnet fick vi lite lugnare vind och satte Jib 2 som försegel och slog ut alla rev i storseglet. Detta ger oss då en segelyta på 245 kvm. Vidare kunde man börja röra sig enklare ombord och även sömnmönstret kom ikapp samt så började jag känna mig "hemma".  Rutin och vana börjar komma och man slappnar av på ett annat sätt vilket gör allt enklare. Solen skiner, det är varmt, man är trygg och ja allt är bara bra helt enkelt. De som varit med förr sa att det tar 2 dygn att komma in i rytm. Betvivlar jag ej. 

Det första större fartyg vi möter på dagtid hyfsat nära är ett Maersk fartyg fullt med containers. Vi har sikt på denna i en ca 30 minuter sedan är den borta bakom horisonten. Vi möte relativt lite fartyg på hela rutten såväl dag som nattetid. Vissa vaktlag hade nära kontakt men vi fick oftast se ett fartyg i horisonten utifrån lanternorna.

Vaktschemat rullade på och vi hade en nattvakt detta dygn som var fullständigt gudomlig med varm luft som sveper mot benen, där du står i shorts o h t-shirt, stjärnklar himmel och en god fart på 7-8 knop i mörkret tillsammans med en stabil vind i en tropisk natt. Jag minns att jag tänkte att bara denna nattsegling är värd hela resan.  Shit vad härligt !!

Atlanten 2:a Dygnet

Vinden låg stabilt på hela natten och vårt första vaktpass gick utmärkt. En härlig känsla att stäva ut i havet på natten. Vi dröjde oss kvar uppe i sittbrunnen även efter vi gått av då vi inte var så trötta. Vi börja dock så sakta komma in i rytmen 3:6 som vaktschemat går på. Det jag minns från de två första dygnen var hur jobbigt det var med att hantera 20 graders lutning på styrbords halsar. Detta blir applicerbart på allt du gör. Hur man går, står, sitter, sover och när man ska knyta slingerskyddet i kojen så man inte trillar ner. Helt plötsligt aktiveras muskler som du inte visste fanns och som du är ovan vid. Sömnen blir lätt och kort då du inte vet hur du ska ligga i kojen osv. osv. 

En annan sådär rolig mental aha upplevelse i början var plottern i sittbrunnen. Vrider man på ratten i mitten så zoomar man ut kartan. På plottern hemma är man ju van att se land rätt så snabbt. Här kunde jag vrida, vrida, vrida, vrida (men va fan kommer det aldrig land tänkte jag?) och då kom land på kartan. 3 pyttesmå öar som kallas Azorerna. Det är lååååångt konstaterade jag. Men vi är på väg så all good!     




Flytväst på gäller alltid hemma, enligt mitt egna protokoll och så även här tänkte jag. Jag körde på det men man blir vanare ombord ju mer tiden går och så är det rätt varmt med denna på sig där vi befinner oss i tropiskt värme. Så gradvis blev det mindre och mindre flytväst på dagtid.

Atlanten 1:a Dygnet

Så var segel hissade och kurs satt ut mot havet ledsagad av Guadalopues kustlinje norrut. Vi började med förseglet J4 på 70 kvm samt 2 rev i storen då vinden låg på nära 20 knop. Mycket diskussion var det om sjösjuka och det plåstrades friskt bakom öronen. Själv var jag kluven då jag sällan blir sjösjuk. Jag kände mer att hela situationen med allt nytt och det okända skulle kunna "knuffa" mig till sjösjuka. Så jag tog ett tuggummi Kalamai. Efter ca 30min så konstaterade jag att jag inte var sjösjuk och  började mer fokusera på att nu var vi iväg och jag kände en stor spänning inför detta.

Vaktlag hade vi också fördelat. I min vakt var vi fyra killar varav två bröder. Kändes bra med denna grupp! Vakterna påbörjades och innebar att man kör 3 h på däck för att styra/hantera båten. I vaktlaget gör man upp hur länge alla ska styra eller hur  det ska se ut. Vi styrde som regel 45 min var. Efter 3h är man ledig 6h då kan man göra i princip vad man vill; sova, äta, laga mat, läsa en bok. Angående matlagning så återkommer jag till det längre fram. 
Dygnet cirkulerar rätt mycket runt maten och består av frukost, lunch och middag. Däremellan får man stoppa i sig vad man vill och hittar som man gillar. Detta upplägg passade mkt bra i synk med upplägget på vaktpassen då alla som oftast var uppe. Lunchen var oftast runt 12-13 och middagen 17-18. Frukosten var väl den måltid som man kanske fixade mest inom vaklaget om man t.ex. gått av på morgonen. För egen del skippade jag ofta frukost till förmån för att binga direkt. Så länge det fanns kaffe när man vaknar så är allt ok :-) Intressant nog så är det sista man ser när man lämnar Guadeloupe ett stort kors. "Lord, have mercy on our souls". Det var lite småstökigt i sjön första dygnet så det blev en sen middag med pasta och räkor som dock var kanongott. Lagom till mörkrets inbrott denna kväll hade vi kommit förbi Guadeloupe och släppte så sakta landkänningen. Nu skulle det enligt beräkning dröja 14 dagar innan vi såg land igen. Beräkning låg på 7 knops fart i genomsnitt. Vinden låg på lika bra som tidigare och vårt vaktlag gick på klockan 21. Vårt första vaktpass av många.  

Kasta loss för Atlanten (25 April)

Onsdag den 25 April. Ett datum som lika magiskt som en fyr som väntar bortom horisonten och helt plötsligt är det dags. Idag ska vi fan kasta loss och segla ut på ett av världens sju hav! Hur kommer det bli?, Hur kommer vi hantera det?, Vad kommer hända? Frågorna är många och till viss del omöjliga att svara på då varje resa är ju unik. Jag förstod att vissa ombord hade väntat på denna dag i två år. Alltså att de signat upp sig sen länge. För min del var det ju lite annorlunda, Jag kontaktade Sjösportskolan tidig vår 2017 och sa att jag gärna är med som reserv, detta eftersom det då var fullbokat. Då låg detta cirka ett år framför mig och som ett resultat av att jag diskuterat med en god vän om vilka mål ska man jaga då man nått de man redan hade? Frågan jag fick var om jag inte hade några seglingsmål, ja...Atlanten kanske sa jag. Varpå jag ringde Sjösportskolan och anmälde mig som reserv. Nåväl, Livet ger dig det du vill ha så länge du vet vad du vill ha. Det är min erfarenhet. Så klart att du måste jobba för det men om du jobbar så jobbar även  krafterna för dig. Nu var jag här tillsammans med 13 andra med samma mål! Vi hade tänkt avsegla 10.00 men kom iväg 12.00. Det märktes ombord och i luften att alla ville bara komma igång och iväg!







Förberedelser inför avfärd till Azorerna (23-24 April)

Jag vaknade tidigt på måndagen och käkade återigen frukost på hotellet. Samma väder som förra dagen med moln och tryckande hetta redan på morgonen. Åter på rummet möblerade jag om i väskorna så att det momentet inte skulle behöva göras ombord. Väskorna som jag köpt för ändamålet är en en Eagle Creek 120 L samt en Musto 65 L. Bägge model Duffle som gör de enkla att stuva undan. Planen var att mönstra på from Måndag eftersom jag redan på Söndagen insåg jag att jag skulle bli knäpp att gå och dra i Le Gosier. Jag hade inga andra turistplaner förbereda heller vilket man kan tycka är konstigt men jag har helt enkelt inte hunnit, fokus har varit segling och allt som hör därtill. Klockan 11.00 äntrade jag därför båten. Vi fixade med  flertalet olika saker men i ett lungt tempo. Hettan var mer än tryckande och svetten rann väsentligt. En viktig del i att man pysslar med lite saker är att man samtidigt får möjlighet att bekanta sig med övriga deltagare i besättningen. I alla fall de som var på plats lite tidigare som jag. Gemensam middag samt några iskalla i sittbrunnen hjälper ju denna process väsentligt. Som någon sa: "En bra konversation har sällan startat över en sallad"

På tisdagen blev vi full styrka dvs totalt 14 personer närvarande. Vissa hade fått åka tidigare pga Air France strejker och vissa hade planerat så de hade haft några dagars semester innan påmönstring. Tisdagen vigdes till att inhandla mat inför första etappen till Azorerna. Detta organiserades med 3 team och 3 hyrbilar som tog hand om inköp och ett team som var vid båten och tog emot lasten vid ankomst. När vi var klara med detta efter ca 6h så hade vi skeppat in 18 fulllastade kundvagnar med mat i båten. Inköpet skedde i en Carrefour butik och det var till och med så med så att butikschefen hade frågat "inköpsteamet" om denna nivå av inköp kommer ske fler gånger framöver då han inte villa ha tomma hyllor i sin butik och följdaktligen skulle beställa hem mer mat. Vår framfart hade uppenbarligen länsat rätt myckt på hyllorna.

Tisdag eftermiddag var vi klara med handling och lastning. Enligt plan kördes en övergripande säkerhetsgenomgång av Kapten Bengt. Därefter blev det ett telsamtal hem till frun och barnen. En vanlig måndag rapporterade frun. Lite annorlunda för mig kan man säga. Tisdag kväll kom och vi hade gemensam middag på en mycket trevlig restaurang. Jag beställde deras paradrätt som kallades Plateau de Neuf som bestod av 9 saker, tänk tapas. Det var mkt gott och man var rejält mätt efteråt. Det visade sig att samtliga utom jag och en till hade seglat med Celeste tidigare på andra  sträckor i England/Europa.

onsdag 13 juni 2018

Kläder

Bra kläder för sjölivet är roligt och gör att man kan fokusera så mycket mer på seglingen. Jag investerade ordentligt för Atlantseglingen men det jag inte hann med var att prova ut ett par ordentliga seglarshorts. Storlekarna är ofta små så jag vill gärna prova så att det sitter bra. Jag har inte tid att skicka fram och tillbaka saker. Som tur är är jag rätt frekvent i sthlm i jobbet och då hinner man slinka inom t.ex. Captains på Kommendörsgatan 26 för lite ekipering. Jag kunde även byta handskarna jag köpte inför Atlantsegligen (som jag hann med att köpa innan avsegling) Mitt ute på Atlanten upptäcker jag att en vante är större än den andra dvs. en XL och en XXL. Detta trots jag provat dem flera ggr innan. Bägge skyddade lika bra och de var guld värda där ute kan jag säga men XXL var för stor. Captains har skött fadäsen föredömligt genom att byta handskarna rakt av samt bjussat på mustobältet till shortsen. Man får dock ligga på dem lite så saker händer.